Dikterna och livet (recension om perfomancen)

Dikterna och livet

 

Publicerad i tisdags kl 09.53

Konst Nio kvinnor från nio länder i en gripande performance med

Tomas Tranströmers dikter som bas.

Performance

Molnskugga
Idé och konstnärlig ledare: Gunilla Samberg
Västerbottens museum

Läs mer på bloggen om Molnskugga.

molnskugga.wordpress.com

När Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur 2011 för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”, hade Umeåkonstnären Gunilla Samberg under flera decennier redan känt en särskild närhet till hans poesi.

Men det var då, berättade hon i samband med framförandet av performanceverket Molnskugga i lördags, som Tranströmers författarskap kom att framträda som ett självklart konstnärligt arbetsmaterial. Nobeluppmärksamheten gav ny insikt om den mängd översättningar som fanns av hans poesi – mer än 75 språk – vilket sammanföll med ett behov att ta sig ur ateljén. Ur detta tog ett nationsöverskridande kollektivverk form på skissbordet, på feministisk grund och med Tranströmers poesi som bas, vilket inom Studiefrämjandets ramar, med stöd av bland annat Kulturrådet, Norrlandsoperan och Umeå 2014, kunde förverkligas.

Det timslånga performanceverket som framfördes i helgen sammanfattar nio månaders arbete, då nio kvinnor från nio länder, vid nio tillfällen, träffats och med utgångspunkt i Tranströmer-verk samtalat kring konst, liv och dikt.

Upplägget är givetvis genialiskt; det finns få poeter som låter sig brukas så handgripligt som Tranströmer utan att förlora i mystik och existentiell tyngd. I en enkel scenografi och kostym med himmelsblå markörer förflyttar sig kvinnorna med effektfullt avvägda rörelser in och ut ur uppmärksamhetsfältet med läsningar av dikter eller kortare poesifragment, ömsom på svenska, ömsom på sina modersmål.

Rent arkitektoniskt har akten fina kvaliteter; genom Tranströmers specifika versmått gör de lästa översättningarna att poesin tydligt får kropp – som i inledningens haikudikter som lägger an ett hav och en kustlinje som fond för föreställningen.

Eller i den vidunderliga finalen, där de nio deltagarna stående i bågformation ger helt ny glöd åt Romanska bågar genom en suggestiv läsning där dikten bryts upp och liksom svallar genom kollektivet.

Men det är i själva texterna som föreställningen griper tag, där ikoniska verk fylls av nytt djup genom deltagarnas egna berättelser som bladas in i läsningarna.

Djupt berörande är hur dikter som Storm, Stationen eller Minnena ser mig vaggar mjukt mot publiken på det ena språket efter det andra för att i sina slutackord avrundas med vittnesmål från verkligheten; någon berättar om 4-åringen som blev kvar i hemlandet, en annan om det omöjliga i att packa ett helt liv i en enda resväska, en tredje om en svenskhet ständigt utom räckhåll. Det är helt osentimentalt och mycket drabbande.

Förhoppningsvis kan strukturen bakom Molnskugga nå spridning i nya projekt framöver – det är upplyftande att ta del av hur litteratur kan expandera i så vida fält och utgöra ett så konkret arbetsmaterial.

Den 9 november kommer nästa chans att ta del av arbetet, när filmen Molnskugga har premiär; filmaren och fotografen Véronique Dubois-Côtés dokumentation av arbetet, som efter premiärvisningen på Västerbottens museum går på turné till kommunbiblioteken i länet.

Sara Meidell

Kulturredaktör, Västerbottens Kuriren

10569006_10204874635924522_6766635608142641262_n

Advertisements

Performance, 30 augusti 2014

Performance MOLNSKUGGA

Fiske- och Sjöfartsmuseet, Egilhallen, Västerbottens Museum, Umeå

lördag 30 augusti kl 1200 och 1400

Fredag 29 augusti kl 1600 har vi bestämt att träffas för att repetera. Deltagarna droppar in, stor glädje att ses igen. En god känsla att vi nu ska göra allt vad vi kan för att skapa en fin performance, som är lika bra som den vi genomförde på Norrbyskär.

Jag har förberett lokalen tidigare under veckan. Lånat akustikmattor för att täcka den delen av lokalen där publiken sitter för att dämpa bullret. Placerat ut 90 stolar. Täckt delar av väggen bakom fyren, där Véronique och jag bestämt att performance ska äga rum. Jag har träffat ljudteknikerna Francesca och Christoffer, vi har diskuterat röstförstärkning och förberett övrigt ljud.

Vi repeterar. Sittande framför den pulserande fyren kommer vi i stämning för de första haikudikterna. Så går vi igenom vårt manus. Alla dikterna är med denna gång. Åtta utöver haikudikterna. Några av dem, Minnena ser mig och Allegro, läses på alla språk, andra, endast på svenska och ett främmande språk. Föreställningens struktur blir alltså de nio dikterna. Varje avdelning inrymmer också en personlig berättelse av någon av deltagarna. Vi läser och deklamerar dikterna, vi övar positionerna, vi skalar av och minimerar rörelserna på scenen.

IMG_8174

Några av deltagarna är nervösa inför lördagen. Jag känner mig helt lugn. Jag vet att närvaron på scenen kommer att vara stark och klar. Jag litar på var och en i gruppen, att de gör sitt allra bästa. Och att komma av sig, att glömma, att visa att man är ledsen och att man gråter lite på scenen, ja det är ju vad det är att vara människa. Det ska vi inte skämmas över. Och tänker man så, kan vi vara trygga. Sista repetitionen för dagen går sådär. Vi är trötta, fryser och är hungriga, vi har ingen publik. Det är dags att sluta för kvällen. Jag går över till Tegs-stugan, en liten fattigstuga på området som jag fått låna. Tidigare på dagen har jag förberett vår avslutningsmiddag, dukat långbord. Jag tänder i brasa på björkved. Snart kommer Luca med hämtmat från indisk restaurang. De heta dofterna och värmen från den sprakande björkvedsbrasan möter kvinnorna, vi skrattar och pratar skålar ved varandra för framgång med Molnskugga. Nu är självförtroendet återigen i topp. Men det finns ett uns av vemod, avslut och uppbrott.

IMG_8188IMG_8187

lördag 30 augusti

I dag sker invigningen av Tjakttja-Giessie, höstsommaren, den sjätte samiska årstiden, och vi är alltså en del av invigningsprogrammet. I programhäftet har vi fått ett helt uppslag med bilden från Norrbyskär.

IMG_8178

Vi ses kl 1000. Francesca och Christoffer är på plats, vi prövar mikrofonerna. Det råder ett lätt kaos. Vi ändrar sceneriet så att Véronique får plats med kameran så att hon inte skymmer publiken. Vi ägnar en lång stund åt det optimala gruppfotot, flyttar en stol hit och dit, till slut är Véronique nöjd.

IMG_8217IMG_8208IMG_8229

SÅ, Fem i tolv. Vi sitter på våra blå stolar, var och en innesluten i en egen rymd av tyst meditation. Ljud av vågor mot stenar som en långsam andning och fyrens röda sken pulserar som ett stort hjärta. Publiken kommer in i lokalen, lyssnar, tystnar. Och här finns familjer och vänner till kvinnorna, och alla de som trott på och stöttat Molnskugga. Så börjar haikuläsningen och vi är inne i vår performance. De korta bildrika dikterna i blir bollar som studsar mellan oss, tre andetag mellan varje dikt lämnar luft och rymd, ger varje dikt möjlighet att skölja in i medvetandet hos publiken. Vi är lugna och trygga med våra manus. Vi går in i den ena dikten efter den andra med full närvaro. Ja hela förställningen är nu ett hus där vi bor tillsammans, vi rör oss hemvant från det ena rummet till det andra, med den självklarhet som uppkommer när allt är bekant och bebott. Och vi bjuder publiken in i våra rum av livsberättelser, där många känner igen sig och blir delaktiga. Vi delar just nu det svåra och mirakulösa i det att vara människa – att med tillit dela med oss till andra, och i gengäld bli hörda och sedda och förstådda.

Vi märker att publiken är djupt berörd, berättelserna har gått rakt fram till var och en, mottagna med varsamhet, många gråter.

Lunchen i Tegsstugan, en underbar linssoppa som Dieynaba bjuder på värmer oss och fyller oss med ny energi.

Den andra föreställningen, vår absoluta final får ett stort allvar i den avslutande dikten Romanska bågar. Vi står i just en bågformation, var och en läser fragment ur de tre raderna som blir ett manifest för vårt arbete och vår process.

Skäms inte för att du är människa. Var stolt.

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv, oändligt.

Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

IMG_8270 IMG_8265 IMG_8261 IMG_8275 IMG_8254 IMG_8253

Vi blir återigen avtackade, blommor och tacktal. Var och en av oss samlar en liten krets ur publiken, lovorden sköljer som ett varmt livgivande regn över oss. Och nu är Molnskugga slut, upprymdhet och vemod, stora känslor som måste få komma till uttryck.

Vi bär med oss de blå stolarna ut i den vackra höstsommarens sol och värme. Vi sätter oss i en halvcirkel under en rönn som dignar av rönnbärsklasar, de rönnbärsklasar som bara var ett svårt ord vid den allra första träffen i december i läsningen av dikten Storm. Vi samlar oss för ett gemensamt avslut av Molnskugga.

Ouvertyr och final, början och slutet, alfa omega, är punkter i livet som måste få särskild uppmärksamhet. Avslutet är viktigt, det innebär också ett avstamp inför det nya som kommer härnäst för var och en av oss. Vad känner ni just nu? Det blir en stund av stor uppriktighet, stor tacksamhet, värme och kärlek som svallar mellan oss, skratt och lite gråt.

Gunilla. Jag är djupt rörd och berörd. jag är så glad att vi alla gett så mycket av oss själva. Att vi tillsammans har fött Molnskuggebarnet som ligger här framför oss. Från det första embryot när vi inte visste vad det var och när vi knappt förstod varandra. Jag är tacksam att jag fått lära känna er.

Irmiz. Det är första gången jag är med i ett konstprojekt vid sidan av tårtorna. Jag är tacksam att Gunilla trodde på oss. Och att Gunilla öppnade dörrarna och bjöd oss att komma in till Sverige. Det här är vad jag brinner för. Jag kommer aldrig, aldrig att glömma detta.

Valia. Underbart att vara en del av Molnskugga. Det var jobbigt i dag, känslomässigt, men också skönt. Jag var stressad och nervös eftersom jag inte var med på Norrbyskär. Men jag kände stöd från alla. Bra att alla kunde vara med. Molnskugga är en av de vikigaste sakerna jag gjort i mitt liv.

Dieynaba. Jag hade inte väntat mig detta, men tänkte why not, varför inte, livet är en resa, man kommer till en station, går vidare. Jag är tacksam att fått lära känna er alla. Det är som en familj. Det har varit många känslor och upplevelser, tack att jag fått dela resan med er.

Randa. För mig har det varit jobbigt varje gång att öppna mig för er, att gå tillbaka till mina tidigare erfarenheter som inte varit glada. Det har tagit en hel dag varje gång att slappna av och börja om. Men jag är så glad, att jag har gjort det. Jag älskar er. Det här är första steget på en vänskapsresa..

Peggy. Jättesvårt för mig. första gången. Jag prata ingenting. Var mycket ledsen. Men Gunilla sa: Du kan. och OK jag kan. Jag prata. Jag förstår. Inte alla. Men jag förstår. Jag är mycket glad. Vi pratar, berättelser, historier, vi skrattar. Gunilla hjälper, har ett stort hjärta. Tack alla mina väninnor.

Sahar. It is an amazing feeling, we are similar from all parts of the world. We have the same feelings of fright, happiness. So you are not alone – the hardest feeling in the world. When we acted at Norrbyskär, the old lady looked att me, I met her eyes, she gave me power. All my life I have been looking for possibilities to express myself. I feel peace, I just want to stay here. it is great. thank you all.

Aurass. Jag hade varit fyra månader i Sverige när Gunilla frågade mig om Molnskugga. När jag kom till Sverige, Arbetsförmedlingen frågade mig: vad vill du? jag vill leva som medborgare, jag vill inte leva som invandrare. Gunilla gav mig första chansen att göra det. På arabiska säger man: att blommor lär mig mycket om jag flyttar till andra platser. Man måste leva parfume. Man tar med sig doften. Gunilla lämnar till mig mycket parfume. Jag har kommit varje gång. Jag behöver det. Dom lyssnar, dom förstår vad jag känner nu. Jag kan inte uttrycka hur mycket det betyder. Jag känner att jag kan leva i det här samhället.

Thuy. Det har varit svårt för mig. jag hade svårt i början. Jag var nere. Men varje gång ger ni mig skratt och energi, mycket känsla och energi. Jag kan inte uttrycka hur mycket det betyder. Fantastiskt. Tack alla. Jag älskar dig.

IMG_8227

Haikudikter-Nionde träffen

 

Uppenbarelse.

Det gamla äppelträdet.

Havet är nära.

 

A revelation.

The crooked old apple tree.

The sea is close by.

 

Havet är en mur.

Jag hör måsarna skrika-

de vinkar åt oss.

 

The sea is a wall

I hear the gulls screaming-

they’re waving to us.

 

Askfärgad tystnad.

Den blå jätten går förbi.

Kall bris från havet.

 

Ash-colored silence.

The blue giant passes by.

Cool breeze from the sea.

 

Hör suset av regn.

Jag viskar en hemlighet

för att nå in dit.

 

Hear the whistling rain.

I’m whispering a secret

to reach into it.

 

Döden lutar sig

och skriver på havsytan.

Kyrkan andas guld.

 

Death leans forward and

writes on the oceans’s surface.

While the church breathes gold.

 

Stor och långsam vind

från havets bibliotek.

Här får jag vila.

 

A wind vast and slow

from the ocean’s library.

Here’s where I can rest.

 

IMG_8044

 

Nionde träffen

Jag står vid färjeläget på Norrbyskär. Båten lägger till, det är soligt och varmt, lätt vind, förväntan i luften. Så kommer dom; Aurass, Irmiz, Peggy, Dieynaba, Sahar och Thuy. Och Véronique förstås med hela filmutrustningen. SÅ roligt att ses igen. Tyvärr kan inte Valia och Randa vara med denna gång, vi saknar dem.

 

Vi har kommunicerat över mail, vi har samordnat logistiken och vi har förberett vår performance så långt det varit möjligt. Det är första gången som deltagarna är på Norrbyskär, alla är hänförda över naturen och miljön. Vi promenerar upp till vårt hus. Alla får en sovplats och vi äter lunch tillsammans.

 

Vi sätter oss i ring i min ateljé. Det här är vår normala arbetssituation, i ring.

Vi börjar med de nya dikterna. Jag har valt ut nio haikudikter som handlar om havet, alla får var sin dikt. Dessa ska bli introduktionen till vår performance.

 

Ekar och månen

Ljus och tysta stjärnbilder

Det kalla havet

 

Havet är en mur

Jag hör måsarna skrika

De vinkar åt oss

 

Jag har förberett strukturen till vår performance, men den är öppen. Vi måste tillsammans forma den, passa in varje del i helheten, så den känns riktig hel och sann för oss alla. Det är nu jobbet börjar. Jag berättar om min planering, vi går igenom dikt för dikt, vi prövar läsningen på alla språk. Dikterna är som stenar i vattnet, de rör sig med vågorna tills att varje sten hittar sin rätta plats, lägger sig tillrätta. Inledningen är haikudikterna som läses på svenska. Thuy kämpar med ordet äppälträdän, låter som fyra ä:n på rad. Vi rättar varandras uttal, berättar om betydelsen av orden. Sahar har lärt sig Minnena ser mig och Allegro utantill och inspirerar oss övriga. Var och en läser med sin personlighet och det är just det som är intressant och berikande.

 

Vi vandrar längs bygatan på Långgrundet, över vägbanken till Stengrundet, till platsen för vår performance. Det är släta vackra klippor, uråldriga hällar av granit slipade och polerade av inlandsisen. Det är självklart att vi måste vara barfota, att den taktila känslan måste förmedlas. Vi placerar ut de nio blåmålade stolarna. Varje stol får en egen riktning, Dieynabas stol riktas rakt mot söder, mot Senegal. Irmiz´och Peggys stolar mot sydväst mot Sydamerika och övriga mot sydost, mot Iran, Syrien och Vietnam, den sistnämnda nästan rakt österut. Två tomma stolar markerar frånvaron och närvaron av Valia och Randa. Vi inleder repetitionen med haikudikterna. Var och en läser sin dikt i en ordning som vi bestämt med fem långsamma andetag mellan varje dikt. Nu hinner vi ifatt oss själva. Mellan varje dikt hörs vågornas rörelse som en naturens andning. Vi landar i oss själva och uppfylls nu av den gemensamma känsla som vi ska förmedla i Molnskugga. Alla har fått instruktion att samtidigt ha en tanke som skickas till hemlandet, att det finns en kontakt mellan här och nu och där och då. På så sätt för vi in tidigare djupa erfarenheter in i Molnskugga, ett lager som sipprar in i de övriga lagren av Molnskugga.

IMG_8048

 

IMG_8079

 

IMG_8071

 

IMG_8062

Véronique fotograferar. Det får ta tid. Vi repeterar de övriga dikterna som vi valt; Minnena ser mig, Allegro, Svarta vykort och Romanska bågar. Ja, nu börjar det ta form. Vi ändrar ordningar, vi övar förflyttningar på klipphällarna.

 

Kvällens middag är ett knytkalas, alla har med sig intressanta maträtter från sina hemländer. Vi dukar vid stora bordet med doftande vårrullar, vegetarisk gryta med ris, inbakade knyten, bröd, kycklingsallad, tabouléh. Och som dessert en läcker citronpaj.

IMG_8099

IMG_8105

IMG_8108

Vi avslutar kvällen med filmvisning i bion uppe på vedbod-vinden, som har en speciell atmosfär. Thuy har med sig två video-filmer hon gjort från Vietnam som berättar om kvinnornas situation. Det är starka filmer som beskriver de svåra förhållanden som många kvinnor befinner sig i, bl.a. att försörja stora familjer genom gatuförsäljning. Véronique visar 30 minuters film från våra tidigare träffar. Det är intressant att blicka bakåt, vår första trevande träff när vi gav oss in på denna resa med okänt mål. Och vi kan alla konstatera efteråt att så mycket har hänt sen vi träffades första gången, och att vi som grupp utvecklats.

 

Lördag 2 augusti kl 14 har vi föreställning, generalrepetition med publik. Förmiddagen använder vi till att repetera med ljudanläggning. Francesca och Christoffer har kommit med mikrofoner och ljudanläggning som de ställt i ordning. I dag är det lite mer vind, vågorna slår in mot klipporna i en lugnande frekvens. Vi konstaterar att var och en måste sätta på och stänga av sin egen mikrofon när man talar så att inte vindens sus förstärks i högtalarna. Vi hinner med en enkel lunch innan det är dags.

IMG_8155

Vi sitter på de blå stolarna i en kontemplativ, fokuserad tystnad. Alla är vi klädda i svart. Två stolar står tomma. Det är en tablå, en bild som ligger nära min vision av Molnskugga när jag formulerade projektet. Svartklädda kvinnor sittande, blickande ut över havet. En association till väntande kvinnor i svunna tider. Kontakten med havet och naturen, de uråldriga krafterna som fyller människan med mod och tillhörighet. Vi hör till, vi för världen in i den här platsen. Vår tystnad förmedlas till publiken som nu har strömmat till, ett trettiotal personer som nu har tagit plats på stenarna runtom oss. Det blir en stund av meditation där tiden markeras av vågornas rytm. Havet är en krusad yta bort till horisonten. Himlen, ljust coelinblå med enstaka moln. De korta dikterna om havet skapar sin egen puls. Varje haikku läses två gånger och får tid att sippra in i medvetandet hos var och en. Nu är vi mitt inne i en tid och ett rum som vi skapar tillsammans, ett tidsrum som vi alla kan återvända till i tanken, i all framtid.

IMG_8060

Efter läsningen av Haikku-dikterna flyttar vi stolarna och placerar dem i en cirkel nära vattnet. Cirkeln som är en symbol för gruppens historia och arbete.

 

De olika språken bildar nu sina egna dikt-rum, flera av dem förstår vi bara som ljud, som musik. Minnena ser mig på alla språken. Alla går vi ut i juni-morgonen som är fullsatt av minnen, Sahar går ut i sin juni-morgon på persiska, Aurass i sin på arabiska, Thuy på vietmnamesiska, Dieynaba på franska, Peggy på spanska, Irmiz tar den på engelska och jag på svenska. Minnena iakttar oss, viskar och andas, lever sina liv och kommer till uttryck på alla språk. Var och en av oss agerar utifrån våra erfarenheter och personligheter med gester, mimik och röstlägen.

Dieynaba deklamerar därefter sin egen dikt: Jag bor i Sverige, jag bor i Universum. Jag bor här och nu. Ett stark berättelse om att vara människa och migrant i vår tid.

Jag introducerar dikten Allegro och berättar om musikens betydelse för Tomas Tranströmer men också för oss själva, att vi blir osårbara och starka genom musik.

 

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenarna flyger, stenarna rullar.

 

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

 

Efter genomläsningarna gör vi en mini-performance, vi härmar en som ser lugnt på världen genom att köra ner våra händer i våra haydnfickor.

Därefter sjunger Aurass sin vaggvisa som hennes pappa i Syrien sjöng för henne, hennes sång blir en värmande vind som strömmar genom oss och rör oss till tårar.

Dikten Svarta vykort med strofen

Mitt i livet händer att döden kommer på besök och tar mått av människan.

Besöket glöms, men kostymen sys i det tysta.

Här kommer den svarta kontrapunkt som än mer gör den här stunden på jorden levande och färgrik. Ja, vi lever, vi får uppleva tillsammans, vi berikar oss och blir just nu än mer levande.

 

Performance Molnskugga avslutas med Romanska bågar. Efter läsning på sju språk, kommer var och en att recitera den starka strofen på svenska, var och en med sin personliga brytning på sina respektive hemspråk:

 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

 IMG_8158

Avslutet rymmer all smärta och all förtröstan. Tårarna rinner hos några av oss på scenen och även hos publiken. Vi är alla människor och vi har haft ett märkvärdigt möte kring viktiga ting i livet. Platsen blir aldrig densamma, den kommer för alltid att bära minnet av Molnskugga.

Åttonde dikten

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

I halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen.

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

Och föstes ut på den solsjudande piazzan

Tillsammans med Mr och Mrs Jones, herr Tanaka och

Signora Sabatini

Och inne i dem alla öppnade sig valv efter valv oändligt.

Image      Image

 

Romanesque Arches

Inside the huge romanesque church the tourists jostled in the half

Vault gaped behind vault, no complete view.

A few candle-flames flickered.

An angel with no face embraced me

and wispered through my whole body:

´Don´t be ashamed of being human, be proud!

Inside you vault opens behind vault endlessly.

You will never be complete, that´s how it´s meant to be.´

Blind with tears

I was pushed out on the sun-seething piazza

together with Mr and Mrs Jones, Mr Tanaka and Signora Sabatini

And inside them all vault opened behind vault endlessly.

Romanska bågar, åttonde träffen

Den blå bussen stannar vid hållplatsen i Umedalen, ut kommer Aurass, Dieynaba, Valia och Randa, de möter oss med skratt och värme. Sahar har kommit en stund innan med bil. Och Irmiz och Peggy? Vi får kontakt med dom på mobilen, är på väg i nästkommande buss. Vi saknar Thuy som är sjuk, hon kommer inte i dag.

Vi står vid Sean Henrys skulptur, Trajanus båge, en man i brons, något större än naturlig storlek under en båge av järn, en modern triumfbåge. Randa frågar varför den mannen står där. Vi funderar och diskuterar. Han ser ledsen ut, stirrar med tom blick, ja varför står han här. Kanske han gjort något för området, byggt en skola eller var viktig på något annat sätt? Jag berättar att konstnären vill lyfta fram den vanliga människan som bara är en av oss, storartad och enastående. Han har inte gjort något märkvärdigt. Men enastående, precis som var och en av oss.
Image

Dags för gruppfoto, vi draperar oss runt mansskulpturen. Och så genomför vi en performance enligt Véroniques instruktion. Vi står frånvända kameran, som turister inför en sevärdhet, var och en går upp på podiet, poserar vid mannen, sen tillbaka till sin plats, det hela avslutas med en applåd.

Vi går vidare in i parken, beundrar de anlagda trädgårdarna av landskapsarkitekten Ulf Nordfjell. Vi tittar på skulpturer av Jaume Plensa The heart of trees . Vi häpnar över Ögonbänkar av Louise Bourgeois.

Vi sätter oss på en bänk bevuxen med lavar. Vi läser Romanska bågar, Irmiz på svenska, sen följer alla våra språk. De namn som förekommer i dikten Mr and mrs Jones, mr Tanaka och Signora Sabatini återkommer och återigen drabbas jag av den hisnande insikten att språket, grekiskan och persiskan är öppna förståelserum för Valia och Sahar men helt stängda för mig. Och samtidigt får vi alla en djup förståelse av innehållet i dikten. Ja vad handlar dikten om? Aurass citerar ”skäms inte för att du är människa, var stolt!” Att vi alla har fel och brister, att vi inte är så märkvärdiga, men har rätt att vara stolta. Randa försökte anpassa sig efter föräldrarnas önskningar, men måste till sist fråga sig varför. Nu lever hon sitt eget liv och är stolt över sin livsresa. Sahar talar om valv bakom valv, det fantastiska i att vi inte vet vad som finns bakom en annan människas valv. ”Du blir aldrig färdig och att det är som det skall”, Dieynaba citerar och det öppnar nya hisnande valv inom oss. Peggy menar att Tomas, (vi är nu Tomas med författaren), verkligen förstår människan, förstår vad det är att vara människa. Peggy talar nu med ett nytt självförtroende på svenska, inspirerad av dikten. Vi talar en stund om begreppen ”skuld” och ”skam”. Att skuld upplever vi för att vi gjort något medan skam känner vi för något vi är. Vi kommer överens om att det är bortkastad energi, att känna skam. Att vi istället ska känna oss stolta över att vara människor.

Ja vi reser oss från bänken, rakryggade och stolta i gången med en ny lätthet i steget. Med diktens hjälp har vi tagit oss från det triviala till det väsentliga i livet. Vi har tillsammans gått in i gemensamma förståelserum och fått nya insikter om det märkliga i att vara människa. Försommargrönskan och dofterna kring oss blir än mer intensiva, framkallas till en ny klarhet.

Knytkalas med massor av läckerheter dukar vi upp. Mmmmmmmm, Aurass´ aubergin-röra och vindolmar, Dieynabas nybakade varma bröd och Valias bananbröd. Och alla andra godsaker som vi bjuds på. Jag berättar om vår nästa träff ute på Norrbyskär. Var och en får en uppgift, en liten personlig berättelse som ska ingå i vår performance.

Image

 

Så avslutar vi träffen med att jag berättar om mitt verk Räddningsplats, en permanent installation inom Umedalen skulptur, bestående av sju textila objekt och solrosfrön. Att livet är osäkert, att katastrofen kan drabba oss när som helst. Att vi hela tiden måste bygga mentala Räddningsplatser. Att vår grupp Molnskugga faktiskt är en sådan plats, en temporär räddningsplats där vi kan finna ro och trygghet med varandra med tillit och respekt.

Image